melodiesanddesires

saker som jag vill säga till honom, saker jag behöver få säga, sitter som en jävla propp i halsen.. jag saknar att bara kunna vända mig och krypa ihop bakom hans rygg.. alltså.. fucking jävla mänsklig värme saknar jag. HANS jäkla värme. hanhanhan!!! gaah, alltså.. jag bryter ihop snart, det här GÅR inte.. det känns inte som att det kommer gå att vänta i 48 dagar. men samtidigt, VAD ska jag göra, när det inte känns som att det går? jag kan ligga och skrika i min kudde varje natt av saknad, det gör ju inget bättre, men samtidigt inget sämre..

det är som en hopplöshetskänsla som bara kramar sönder mig, inifrån. vad jag än gör i den här situationen, så gör det ont. och jag säger det igen, jag HATAR att vara en needy flickvän, som vill att han ska ringa mig. jag orkar inte gråta, gnälla, be om förståelse för min situation längre.. jag.biter.ihop. för 511de gången.

det är inte det att han är dum. för det är han inte. jag förstår att han lever i "sin" värld just nu. jag "finns" inte i den världen just nu. och även om jag inte tror att han glömt mig, så känner jag mig glömd. är livrädd för att jag ska bli glömd på riktigt, med..